images

Häradshövding

I Nordisk familjebok 2010 fanns följande att läsa om Häradshövdingen.  http://runeberg.org/nfbl/0086.html

Häradshöfding (fsv. hcerafyshöffyngi), jur.,
den urgamla benämningen i Sverige på den
förtroendeman, som häradsbornas val kallade
att vara ledaren af häradets rättskipnings-,
hushålls- och förvalt-ningsangelägenheter och
att utåt vara häradets målsman; måhända var
han i äldsta tid, såsom den norske h er sen (se
d. o.), äfven häradets militäre ledare. Endast
Götalands landskapslagar (1200-talet) omtala
häradshöfdingar, emedan endast där benämningen
i äldsta tider förekom. I Svealandens lagar
motsvaras han af domaren, hvilken dock hade en
vida mindre omfattande uppgift, enär konungens
länsman i dessa bygder hade att ombestyra
de många förvaltningsåligganden, som enligt
Götalagarna till-kommo häradshöfdingen. Med
konungamaktens tillväxt flyttades äfven i
Götalandskapen förvaltningen efter hand öfver
på konungens ämbetsmän. Häradshöfdingen,
som, då de allmänna landslagarna stiftades
(1300-1400-talen), fanns både i Svea-
och Götaland, erhöll sålunda till sin
hufvudsakliga uppgift att vara domare och
ledare af häradstingets förhandlingar. Denna
ställning som underdomare på landsbygden
intager häradshöfdingen fortfarande, ehuru hans
verkningskrets numera sträcker sig öfver ett
område, domsagan, som kan innefatta flera härad
eller tingslag (jfr Häradsrätt.) I Götalandskapen
utsågs utan tvifvel häradshöfdingen af ålder
själfständigt af häradsmenigheten; mindre
själfstän-diga voro häradsborna i Svealandskapen
vid val af domare. Denne skulle, nämligen utses
af tolf män, som länsmannen därtill nämnde på
tinget, hvarefter konungen skulle "sätta honom
dom i händer". Äfven enligt Magnus Erikssons
och Kristofers landslagar hade häradsmenigheten
endast att utse tolf män, som jämte lagmannen
skulle bland häradets män upprätta ett
tyemannaförslag, inom hvilket konungen egde
att taga "den han vill och vet därtill fallen
vara". Med nyare tiden upphörde faktiskt denna
menighetens förslagsrätt; och då adeln genom
privilegierna fick sig tillerkänd företrädesrätt
till de flesta häradshöfdingesysslorna, blef det
vanligt, att stormännen innehade dessa endast
för inkomsternas skull som ett slags prebenden
och läto sköta dem genom dåliga vikarier,
s. k. lagläsare. Lagkommissionen 1643 föreslog
förgäfves att upp-lifva den allmänna landslagens
stadganden om häradshöfdingetillsättningar, men
1680 föreskrefs, att häradshöfdingetjänsterna
ej skulle få förenas

med andra befattningar och att häradshöfdingen»
skulle bo inom sitt häradshöfdingedöme. Genom
1723 års adliga privilegier upphörde adelns
företrädesrätt till häradshöfdingetjänster;
och då numera. (efter 1870) äfven bekännare
af främmande kristen, troslära, äfvensom
af den mosaiska, kunna till dessa; ämbeten
utnämnas, så har K. M:t att vid tillsättandet
endast taga hänsyn till skicklighet och
förtjänst. Häradshöfdingeämbete sökes antingen
i vederbörande-hofrätt eller omedelbart hos
K. M:t. Hofrätten uppför af dem, som sökt
därstädes, tre på förslag. - Vice härads h ö £
d i n g är en titel, som, enligt vederbörande
hofrätts utnämning, tillerkänts personer,
hvilka efter aflagda juridiska examina
genom vikariat för häradshöfding därtill
befunnitsvärdiga. Efter 1894 har enligt
öfverenskommelse mellan hofrätterna vice
häradshöfdingetiteln icke vidare utdelats.

En modernare beskrivning av Häradshövdingen

Häradshövdingen var ordförande och ordinarie domare i häradsrätten samt statens långa arm på plats. Exakt när titeln tillkom är okänt. I början av 1200-talet finns en liknande befattning som på latin benämndes prolocutor. Från början fanns titeln endast i Götaland efter anvisning i de medeltida Götalagarna. I de äldre Svealagarna kallades denne person istället rätt och slätt för domare. I och med införandet av Magnus Erikssons landslag under 1350-talet så fick emellertid även Svealand härader och häradshövdingar.

En häradshövding tillsattes genom att lagmannen kallade till ett extraordinarie häradsting där häradets bönder utsåg en tolvmannanämnd. Denna nämnd utsåg i sin tur tillsammans med lagmannen tre kandidater av vilka kungen skulle välja en. Från början fanns det krav på att häradshövdingen skulle vara bosatt inom häradet men så var inte alltid fallet, till stor del beroende på att han kunde äga egendomar i flera härader.

Häradshövdingen var ofta en adelsman som själv fick en andel av intäkterna från de böter som utdömdes av häradsrätten. Eftersom denne stundtals kunde vara bosatt långt från häradet så närvarade han inte alltid vid häradstingen. Istället representerades han under 1600-talet ofta av en vikarierande ämbetsman kallad lagläsare eller lagförare. 1680 bröts emellertid denna tradition då Karl XI införde en lag som krävde att häradshövdingen måste bosätta sig inom den domsaga han representerade.

Förutom att överse häradsrättens arbete i största allmänhet så var häradshövdingens främsta uppgift att styrka fastebrev, äldre tiders motsvarighet till de moderna lagfartsbevisen. Reglerna kring fastighetsöverlåtelser var fram till 1700-talet tämligen komplicerade och berodde på jordnatur vilket gjorde att en person med god kunskap om de juridiska förutsättningarna måste närvara.

Mellan 1700-talet och 1894 samt mellan 1918 och 1926 förekom dessutom titeln vice häradshövding vilket var en titel som tilldelades yngre jurister vid hovrätterna som tjänstgjort en kortare tid som vikarier utan normal anställning. I Finland förekommer ännu titeln vicehäradshövding.

Från och med kommunalreformens införande 1971 så upphörde titeln häradshövding att existera i och med att såväl landsbygdens häradsrätter som städernas rådhusrätter ersattes med tingsrätter. Tingsrättens ordförande kallas istället för lagman, en juridisk titel som förekommit även i äldre tid men då med en annan innebörd.

Källa:
http://www.harad.se/haradshovding/